Idag kommer att vara en av de kallaste dagarna på året, även för Fargo. Det låga är något runt -17 F med en vindkraft på -30 eller mer.
Jag gillar dessa dagar. Jag gillar dem varje år.
Som en Minnesota -barn var jag alltid ute i vintrarna. Jag skulle vara ute och springa såväl som att brottas och spela med min Golden Retriever Kacy oavsett exakt hur kyligt det blev.
Den 18 januari 1994 beordrade statsminister Arne Carlson alla offentliga institutioner i Minnesota sedan den extrema förkylningen. Avläsningar av morgontemperatur var -26 grader F i tvillingstäderna klockan 21 med en vindkyltemperatur på -48 grader F, enligt University of Minnesota.
Jag var 10.
Fram till idag är Arne en hjälte i mina ögon eftersom han troligen är för alla Minnesota “barn” som nu är cirka 25 till 35 år gamla. Han avbröt alla offentliga institutioner för hela specificera mer än en gång. Jag tror inte att det specificerar detta längre i situationen som en unga inte får memo så bra som väntar utanför på en obefintlig buss.
Jag tänker på dessa “snödagar.”
Även om det uppenbarligen var lika farligt för ungdomar att vara ute och vänta på bussen, tillbringade jag åtminstone den tiden med att springa runt med Kacy i trädgården.
Vi verkade göra det helt fint. Vi krävde inte en “extrem kylig varning” för att förstå när vi skulle bära ett ytterligare par handskar eller när vi skulle gå in.
Jag ifrågasätter vad mitt tioåriga jag skulle tro på mitt 28-åriga jag.
Spelar i snön? Med hundar? Som ett jobb? Som en vuxen”?
Inte dåligt.
Ovan är min goda vän Ruby. Hon är i sitt element. Bara en dag till!